eellann

                               

Morgonen fungerade bra men jag var väldigt nervös inför MFT:n. Jag såg fram emot att träffa alla igen, men dock inte mot allt det känslomässiga som kanske skulle kunna komma underdagen och den ständiga jämnförelsen..
Frukosten fick jag i mig under några omständigheter som helst.
Direkt när jag hade ätit klart så åkte vi och lämnade Svea hemma hos farmor och farfar, som skulle vara hundvakt.
Det kändes lite vemodigt att lämna bort Svea nu när hon är så liten och kanske inte har hunnit att vänja sig så mycket med allt det nya, men jag kände ändå på mig att det skulle fuungera bra.

Klockan 09.00 så började det inne i Motala, alltså MFT:N. Där så träffades vi alla igen och det var kul. Men genast så kände jag att ångesten och "M" tankarna kom sakta men säkert smygande direkt. Mina tankar snurrade runt i stort sätt hela dagen där inne på:
- "Du hör inte hemma här".
- "Du är störst utav alla, de andra är ju jättemagra".
- "Du kommer att bli ännu större nu när du sitter så mycket".
- M.m.
Dagen slutade iallafall bra. Vi tjejer pratade mycket med varandra och bestämde lite saker att vi t.ex. skulle ta tag i att träffas nu efter det här eftersom att det var så långt mellanrum tills nästa gång vi skulle träffas.
Vi kramade om varanda och önskade varandra ett STORT LYCKA TILL!

Lina:
Jag känner att du och jag ligger ungefär på samma nivå. Vi båda har fått in livsglädjen igen, vi vet att det roliga finns framför oss, vi vill inte vara kvar i dessa skeden som vi är i längre. Vi har fått nog av anorexin. Jag tror på dig, du kommer klara det, det vet jag. Låt dina drömmar göra dig frisk, som jag skrev i din "kompost". Att kämpa sig frisk kan gå som en berg- och dalbana, men i slutändan så kommer det var du Lina, den friska delen utav dig som kommer att härska. Du kommer att segra!
Hoppas att vi ses snart, kramar Elin. <3

Jossan:
Jag blev så ledsen när jag så att du var ledsen idag. Jag ville bara krama om dig och likaså gjorde jag. Jag vill verkligen hjälpa dig på alla sätt och vis. Du kan ringa till mig eller sms:a eller vad du vill när du behöver stöttning. Jag vet hur det är att ta klivet till att gå mot ett friskare liv, det är svårt men det fixar du. Du ska bli frisk, så är det bara. Jag vill se en lycklig Jossan igen, inte en sjuk Jossan som bara tynar bort mer och mer. Snälla Jossan, hitta kraften, den finns där inom dig, du måste plocka fram den nu!
Hoppas att vi ses snart, kramar Elin. <3

Nora:
Jag känner verkligen att du har blivit mycket starkare nu efter de 4 dagarna som vi träffades sedan sist. Jag blir så glad över att du äntligen har bestämt dig. Trots att du möter mycket motstånd nu så kan jag lova dig att du kommer att glädjas åt att du tog kampen när du väl mår bättre, för det lär du göra. Jag hejar på dig!
Du får gärna komma och hälsa på mig och Svea någon dag eftersom att du gillar hundar.
Hoppas att vi ses snart, kramar Elin. <3

När vi kom hem därifrån så fick jag ensamtid direkt. Det var skönt. Jag kände att jag behövde vara själv tillsammans med mina tankar nu efter en sådan här dag. Det tar på krafterna trots att man bara satt still i stort sätt hela tiden, men jag tror att "M" har varit där med så mycket tankar att det har tagit så mycket kraft åt att låtas tänka på hennes tankar hela tiden.
Jag känner att det här med MFT:N är nyttig för mig, jag behöver det. Det är skönt att träffa andra tjejer i samma situation, som då förstår precis hur man menar utan att man måste förklara med över 140 ord, det är jag tacksam över. Men det svåraste för mig är nog ändå det här med jämnförelsen. Det ser jag som något negativt. Egentligen handlar det ju inte om vem som är störst eller minst, utan det handlar ju om att vi alla ska bli friska. Men ändå så jämför jag så mycket. Jag jämförde både våra kroppsstorlekar (JAG VAR JU GIVETVIS STÖRST UNDER INGA OMSTÄNDIGHETER ALLS!), portionerna på maten och våra mellanmål som vi tog, men visst alla vi kanske behöver olika mycket näring för att klara av att gå upp i vikt, men det var nog det jobbigaste med MFT:N. Och en sak till, allt sittande. Jag gillar verkligen inte att sitta still, iallafall inga längre stunder.

När jag hade fått min ensamtid så pratade jag och mamma lite om hur dagen hade varit och då så fick mamma trösta mig lite eftersom att jag blev lite ledsen. Jag berättade precis om hur jag hade uppfattat mig själv och att det hade varit lite andra saker som hade varit jobbigt där inne under dagen och så sade jag även så här:
- Tror du att jag kommer vakna upp imorgon?
Jag var så himla rädd att jag kanske inte skulle vakna upp i morgon p g a att jag skulle vara så fet. Men innerst inne så visste jag ju att det var "M" som ville få mig att inbilla mig den tanken. För ingen männsika går ju från en kroppsstorlek till en enorm kroppsstorlek under bara en natt.. Men det kändes ändå skönt att få en bekräftelse av mamma just då.
Och en sak till, gud vad härligt det var att träffa Svea igen. Trots att det bara var knappt en dag så kändes det som en evighet, hon är min ängel. <3

                                   
                                  Lekte och myste med Svea massor när vi hade hämtat hem henne igen!

Sedan så åt vi kvällsmat. Vi åt grillade hamburgare med bröd. Det gick bra att få ner trots att dagen hade varit tuff, men efteråt så kände jag mig större än störst igen, fy!
Jag äcklades verkligen utav min kropp. Men jag vet att jag måste gå igenom dessa tankar, det är den enda vägen att bli frisk. Det är ett friskhetstecken.. att kunna kontrollera sina känslor och ta i tu med dem istället för att lägga locket på och göra något "olagligt" som "M" säger åt mig.

När vi hade ätit så gick jag och mamma en kvällspromenad med Svea. Det var jätteskönt med syre, det behövde verkligen mitt huvud. Jag kände mig verkligen tung, hela jag med andra ord. Kanske hade jag trots allt ökat i vikt och blivit större under denna dagen, det kanske inte är "M" som ljuger?
När vi kom hem så mådde jag lite bättre igen. Då så var det dags att sitta igen för att ta kvällsfika. Jag kämpar på som bara sjutton nu så jag tog ett fikabröd extra till drycken trots att dagen hade varit så jobbig, så mamma och pappa var jättestolta över mig och efter denna dagen så sade även båda så här till mig:
- Gud vad vi är stolta över dig. Det är nu vi verkligen ser hur många framsteg du har gjort!
Och det stämmer nog in väldigt mycket, för framsteg det har jag verkligen gjort och det är för att nu så ska jag bli kvitt med "M".

Ha det så bra!
/ Elin.