Söndag 3/5
När jag hade druckit upp drycken i min varma och sköna säng tillsammans med Svea så gick gjorde jag mig iordning.
Sedan så fixade jag till lite mat åt Svea som skulle stå i blöt ett tag och under tiden så gick vi ut i "hagen" så att hon kunde göra sina begär, haha.
En bild på pappa och mig, dock sen förra sommaren!
Frukost åt jag tillsammans med pappa under några som helst bekymmer. Det var inga större problem att få i sig frukost idag, men det brukar det inte var nu förtiden. När jag hade ätit klart så spelade pappa och jag ett parti Mulle och jag vann även idag och fick kommentaren som han för vanligt kör med: "Det var bara tur". Dålig förlorare kallar jag det bara.. Det var iallafall en trevlig stund tillsammans med pappa.
Efter vilan så kollade jag lite på datorn sedan så väckte jag till Svea som låg och sov i sin igloo eftersom att jag skulle ha med mig henne ner till Nattis.
Väl nere hos Nattis så busade vi för fullt med Svea, men som som vanligt så var ju Svea lite rädd mot Nattis, men det fungerade bra ändå tyckte jag.
När jag kom hem så var både mamma och pappa ute, men det dröjde inte länge förens mamma kom in och tjatade. Hon frågade om jag mådde bra och jag svarade lite omuntert: Ja, varför skulle jag inte?
Men mamma märkte att jag inte mådde så bra och det hade hon faktiskt mycket rätt i. Jag mådde helt enkelt skit, så mycket "M" var inom mig och mamma sa likså att hon såg att idag var det "M" som hade greppet om mig. Jag visste om att hon hade det, men jag ville inte erkänna utan jag ville klara mig på egen hand.
Så mamma och jag tjafsade lite, men då så kom pappa in och höll mig sällskap medans mamma gick en lite promenad för att lätta på trycket lite och när hon kom hem igen så pratade vi med varandra som om ingenting hade hänt. Det kändes bra. Pappa som då var hemma peppade på mig för fullt och sa att det här fixar du, vi ska klara det här tillsammans nu. Även om jag gärna vill tro på det så kunde jag inte det idag, inte när "M" var så stark.
Pappa och jag har även kommit överens om ett löfte som vi ska hålla, jag hoppas att båda ska kämpa lika tappert för att klara av det, men det ska vi, eller hur världens bästa pappa?
Sedan så var det dags för lunch. Det var pappa som stod för matlagningen idag och det är inte direkt min starka sida att pappa lagar maten, för jag är alltid rädd för att han ska använda mer "feta" produkter än mamma, men jag kände att jag ska kämpa och lita på min pappa nu. Har jag kunnat göra det i alla mina tidigare år innan jag blev sjuk så vad skulle tyda på att han skulle ljuga för mig nu? Det är vad mitt sunda förnuft säger till mig och innerst inne så vet jag att det är det som jag ska lyssna till..
Dagens lunch blev ris och torskfilégryta, det är pappas favoritmat tror jag. Det är iallafall en chansning i från min sida efter så många gånger som han sa att det var såååå gott idag, haha.
Det är dock ingen hit i mina ögon, men jag klarade av att äta utav den iallafall och det var utav en fetare produkt som såsen var gjord av också, en stor stjärna till mig!
Om ni vill veta så var det efter denna torskfilégryta, som vi åt för första gången för 2 års sedan ungefär, som pappa och jag började prata lite skojsigt om att starta en egen restaurang som ska ha fisk och skaldjur som huvudrätt. Så vi pratade lite om restaurangen idag också, men det är bara en massa vilda fantasier som jag och pappa har, haha.
Efter maten så kollade jag, mamma och pappa på Robinson som vi hade spelat in från gårdagen. Men jag hann inte kolla så mycket förens ångesten bröt ut, inte undra på att den kom så tjock som jag kände mig efter maten och alla tankar som "M" kom med på en gång. Det kom som en enda stor våg med massvis med tankar som jag inte kunde hantera. Jag mådde verklige skit och det hade jag gjort hela förmiddagen!
När jag sedan vaknade upp så fick jag lite fotmassage av mamma och efter ångesten så kände jag mig gensta mycket mer tillfreds med mig själv. Jag kunde mer acceptera att situationen var som den var, att jag hade ätit för att jag behöver det och det kommer göra mig frisk. Jag äter inte för att bli tjock och överviktig, utan för att bli normalviktig.
Så eftermiddagen så måde jag mycket bättre. Visst tänkte jag mycket på hur min kropp så ut och i vilken spegel som jag än går förbi här hemma så bara ser jag hur tjock jag är. Men under eftermiddagen så busade jag lite med Svea och så tränade jag lite trix med henne, så som sitt m.m. Det var kul och hon var duktigare än vad jag trodde att hon skulle vara.
Eftersom att jag kände mig så ofräsch och äcklad av mig själv så gick jag in och tog en dusch innan det var dags för eftermiddagsmelliset. Men det gjorde ju inte saken bättre.. Jag kände mig ju fräschare på så sätt att jag luktade gott och håret var rent, men att se sin kropp och fettet dallrande på sin kropp gjorde mig bara ännu mer äcklad och förtvivlad. Jag blev ledsen, men mamma försökte att trötsa mig med att säga: "Du ser inte din kropp, du har helt fel kroppsuppfattning". Men jag trodde inte ett dugg på henne, för jag kunde ju liksom själv ta på mina lår och bara låta fettet dallara, det såg jag ju med egna ögon. Så fel ögonsyn kan jag ju inte ha, det är sanning. "M" ljuger inte för mig i den bekräftelsen!
Vi eftermiddagsmelliset så myste jag med Svea i soffan. ( Bilden är inte tagen idag )
Sen så gik jag ut med Svea i koppel i trädgården medans mamma tog min andra lilla sötnos Fnutte i sitt koppel. Gissa om Svea ville busa med Fnutte? Ja, det ville hon verkligen. Hon gjorde sig till så vida pass och ville verkligen få Fnuttes uppmärksamhet, men Fnutte brydde sig inte så mycket utan sat mest och åt gräs i lugn och ro. Haha!
När vi kom in så fick jag hjälpa mamma med matlagningen. Det var kul och såklart så var även Svea med på ett hörn. Hon känner på sig när det luktar mat.
Nu efter kvällsmaten så känner jag mig också jättetjock och "M" spökar där inne i mitt huvud. Men med lite tröst ifrån mamma och musik spelande på datorn så fick jag tankarna på lite annat håll.
Det känns som att "M" aldrig kommer att släppa greppet om mig, men jag måste stå emot, jag ska orka denna gången, jag ska inte fall tillbaka!
Elin ska vill bli frisk!
Detta har varit en väldigt tuff dag och "M" har verkligen haft ett stadigt grepp om mig, iallafall angående tankarna. Det har rört sig i mitt huvud i stort sätt hela dagen och det är inget positivt, tyvärr. Jag vill verkligen bli av med detta och jag hoppas att jag får jobba mer med att sakta men säkert få mitt huvud friskare!
Hoppas att eran dag har varit bättre än min.
Ha det så bra!
/ Elin.
"M" kommer att släppa greppet om dig så småningom, jag lovar.
Din uppgift är att stå emot, kämpa emot och bevisa att du vill leva och inte styras av en demon/tanke.
Det är precis som din mamma säger, att din kroppsuppfattning är helt fel. Jag blir så ledsen när jag läser att du tror att det är fett som dallrar på din kropp. För jag ser och alla andra ser att du är fruktansvärt mager Elin. Jag har sagt precis samma sak om mig själv och jag kan se tillbaka i tiden och titta på korten då jag var som sjukast och magrast och veta med mig att jag tyckte att jag var fetast i hela världen trots att jag bara bestod av skinn och ben. Det är sjukdomen som förvränger verkligheten. Det är som att titta i en konvex spegel på Liseberg, alla blir breda, men det är bara ögat som luras. Lika som att titta i ett förstoringsglas. Din hjärna lurar ditt öga att se konstiga saker.
Det är så fel och jag blir tårögd när jag läser det du skriver om dig själv, hur du nedvärderar dig själv och hur illa du tycker om dig själv. Jag vill att du ska tycka om den Elin du är och att du ska vara tillfreds med ditt utseende, för du är verkligen jättevacker.
"M" kommer att låta dig leva om du tillåter dig att leva. Jag har varit i precis samma situation som dig och det var inte länge sen, men nu har jag kommit till insikt med hur tråkigt och jobbigt det är att vara så styrd av en sjuk tanke och hur mycket mer livet har att ge och hur mycket jag själv har livet att ge. Jag har äntligen börjat acceptera och tycka om vad jag ser och hur jag är för jag vet att jag duger som jag är och att lycka inte sitter i vikten och utseendet.
Det finns så mycket mer än det och det finns hopp!
Kämpa vidare!
Stoooora Kramar från Emilia.
