eellann

Idag kan man väl säga att det minst sagt har varit en "downday" för mig. Jag har känt mig äckligt stor hela dagen och ledsamhet har jag bärt på, men har senare brutit ut i tårar.

Morgonen började iallafall som vilken annan morgon som helst. Jag gick upp med Svea i "hagen" och senare så gick vi in till mamma som låg och sov och så drack jag min dryck där inne. Medans jag drack den så satt vi och pratade en stund medans Svea var jättepigg till en början iallafall.

                          
                                                              En pigg Elin på morgonen!

När jag hade druckit upp drycken så fixade jag mig iordning sedan så kollade jag lite på datorn. Jag kunde dock inte busa med Svea eftersom att under några konstigheter så låg hon och sov.
Sedan så var det dags för mig och mamma att åka till BUP där jag skulle väga mig, som jag gör varje måndag. Vägningen kändes väl sådär. Varken negativ eller positiv, jag vet inte hur jag kände efter den.. Jag orkar inte tänka på det känns det som. Ibland känns det som att allting verkligen hänger på vikten. Det tycker jag är så himla fel, för huvudsaken tycker jag är att man mår bra sedan så får vikten var där den är, men så fungerar det ju inte riktigt. Inte i den behandligen som jag har nu iallafall.
När jag väl var där så stötte jag även på Nora, så vi hälsade lite på varandra.
Sedan så sprang jag ut i ösregnet igen till bilen för att åka hem till frukostbordet.

Väl hemma så åt jag och mamma frukost tillsammans. Mamma spärrade ögonen i mig som vanligt när jag ska äta ostmackan. Hon är så himla orolig över att jag ska smuffla undan osten och det gör mig så himla arg. Varför kan hon inte bara lära sig att lita på mig? Jag har ju insett att ost inte gör så mycket på vågen ändå, jag har lärt mig att äta den nu och smufflar därför inte undan den längre. När jag har ökat i vikt så kan det ju inte bara vara osten som har den stora effekten till det, utan det är ju det stora hela som har gjort så att jag har ökat i vikt. Och även när jag har ätit ost så har jag stått still också.. så ost är kanske inte så farligt ändå som sagt!
Efter frukosten så vilade vi oss. Vi bänkade oss i varsin soffa och kollade på Gossip Girl som vi hade spelat in sedan i går. Shit, vad bra det är alltså. Det är verkligen mitt favoritpogram på hela veckan, det är veckans hökpunkt.
När vilan sedan var slut så gjorde jag inte så mycket. Gick i min egna lilla värld med tankar och min så kallade vän "M", som inte längre ska få finnas där inom snar framtid. Hon är inte min vän längre, hon är en svikare!

Sedan så tog mamma och jag förmiddagsmellis. Då så spelade vi Mulle medans vi gjorde det. Det var kul, men jag förlorade tyvärr och det var t o m storstryk, haha. Under den tiden så kunde jag vara glad när jag fokuserade på kortspelet, men någonstans i bakhuvudet så finns "M" där med sina hemska tankar och påminner mig ständigt om hur tjock och ful jag är. Jag börjar lita på henne mer och mer nu.. jag är nog så som hon intalar mig att jag är!
Snälla hjälpa mig, är det någon som har några knep över hur man kan komma vidare?

När jag hade druckit upp drycken så gjorde jag inte så mycket. Busade lite med Svea och tränade henne lite. Vacker tass, sitt m.m. Hon är så duktig. Och så har även mamma tagit fram videokameran så att vi kan börja filma mer igen, så det gjorde jag också en stund. Jag filmade Svea när hon busade som en liten toka.
Sedan så fick jag ensamtid medans mamma åkte och handlade. Då så kom jag in i min egna lilla värld igen, där "M" existerar. Hon fick mig att må sämre än sämst. Jag kände tjockheten komma som en våg över mig och hon sade en del saker till mig som:
- "Du är inte sjuk, du är överviktigt, det är därför du har behandling".
- "Du får inte öka mer i vikt nu, du ska gå ner".
- "Du är ju så tjock, allt bara dallrar ju på dig".
- M.M.
Usch, jag orkar snart inte leva mer. Det känns som att tankarna aldrig kommer att gå över eller så kommer det gå överstyr så att jag börjar lyssna alldeles för mycket på "M" igen och göra som hon säger. Alltså gå ner i vikt..
Nej, så får jag inte tänka. Jag är stark, jag ska klara det här denna gången, jag ska inte ge vika. Jag får må så här pass skit som jag gör nu, men en dag så kan jag vakna upp med en stor lättnad och tänka tillbaka på tiden då jag var sjuk och säga till mig själv:
- "Gud vad duktig jag var som kämpa. Det var tur att jag inte gav vika och lyssnade på "M". Det var tur at jag släppte henne för gott, för titta så lyckligt jag lever nu. Det känns som att jag lever i ett paradis, då det inte existerar tvång, tjockkänslor, näringsdrycker, behandlare och en ständig uppvaktning!"

När mamma kom hem så gjorde hon mat. Dagen mat blev potatismos med laxpanetter, inte min starka sida direkt. Jag tycker alltid att mamma lägger upp på tok för mycket mos och att det för jämnan smakar alldeles för mycket smör. Det äcklar mig. Och tyvärr så var det så idag också. Dagens lunch gav motstånd. Jag kunde inte hålla tårarna inne. De kom medans jag åt, men jag fick stöttning ifrån mamma och för att distrahera tankar på något annat än bara just maten så tog vi fram kortleken och spelade SVÄLTA RÄV. Det lättade lite men jag mådde inget vidare när jag hade fått i mig det.
Efter maten så skulle vi sätta oss ner och vila, men jag kände att jag inte klarade de utan att jag var i behov av att slå först och givetvis så ställde mamma upp på det.
Så mamma tog fram kudden och jag mina hårdhandskar och så slog jag på kudden medans tårarna rullade ner från mina kinder.
Varför ska hon få mig att må så dåligt? Alla männsikor äter väl mat, det förtjänar väl alla?
När jag hade lugnat ner mig så satte sig mamma och jag ner i soffan och så pratade vi lite om mina känslor och hur jag kände. Det känns ganska skönt att få ut känslorna, men oftast så tror jag inte att varken mamma eller pappa förstår de så bra som de i samma sits gör. Det känns lite svårt att förklara och de kanske också tycker det är svårt att förstå och vet inte riktigt hur de ska agera. Men mamma hjälpte mig iallafall en bra bit till en mycket mer lugnande Elin.
Under vilans tid som var kvar så målade jag en bild och så började jag skriva lite på en berättelse. Jag kände jag blev sugen på det, men jag vet inte om jag kommer att fortsätta på den. Det återstå att se.

Efter vilan så gick jag och mamma en kort promenad med Svea. Det var skönt ute  och jag njöjt verkligen av varenda liten sekund. Det känns som att man kommer ut i från "fängelset" och att man får en chans att få testa på friheten. Med ordet "fängelse" så menar jag att här i hemmet så kopplas alla mina tanakar åt "M", tvång, kontroll, näringsdrycker och att ständigt vara bevkad utav sina föräldrar m.m. Det låter kanske tufft, men lite så upplever jag det.
När vi kom hem i från promenaden så fick jag lite ensamtid igen medans mamma åkte en sväng. Då skulle jag busa lite med Svea och likaså gjorde jag det, men dock bara en stund innan "M" tog överhand totalt. Hon fick mig att ställa mig framför speglen och studera min kropp från topp till tå, mycket nogrant. Det blev ingen positiv bild jag såg framför mig utan bara en äckligt tjock tjej. Detta ledde till att jag fick ångest över att se min STORA kropp så jag började gråta. Men som tur var så kom mamma hem strax därpå och tröstade mig. Det var väl inte till någon vidare större hjälp, men jag fick iallafall en bekräftelese på att jag inte var det.
Klockan 16.00 så skulle vi egentligen på familjesamtal, men mina behandlare ringde och ställde in det p g a att de hade fått ett annat "uppdrag" att åka ut på. Men lika skönt var det tyckte jag för just nu känner jag mig inte tillräckligt tillgänglig till att ta emot hjälp. Jag orkar inte längre öppna mig på samma sätt längre, jag känner mig så nere nu, men det är nu som jag kanske verkligen behöver ta emot den. Men under de tidigare samtalen som vi har haft nu så har jag mest bara varit ledsen och inte sagt ett knyst. Jag orkar liksom inte hålla humöret uppe nu när jag mår som jag mår.

Så direkt när det hade ringt så tog mamma och jag min eftermiddagsdryck. Det gick väl helt okej att få i sig den trots min ångest över min kropp, men det kom även några tårar där också. Men då så fick jag tröst utav pappa som precis kom hem ifrån jobbet. Han sa att han skulle prata med mina behandlare om detta, så att jag evetuellt kan få mer hjälp med alla mina tankar just nu.
Sedan så åkte han och fixade det sista med bilen eftersom att den ska besiktas imorgon och mamma fick besök utav en arbetskamrat uppifrån skolan. Hon fick en blomma och en inbjudan på något.
Men medans de stod i hallen och pratade så kände jag återigen den här obehagliga känslan över att inte må bra, så jag gick ut till trädgården och tog lite luft och grät lite för mig själv en stund. Men efter en snar tid så kom mamma ut till mig och kramade om mig.

                              
                                Gammal bild, men jag får iallafall en varm och härlig kram av mamma!
 
Sedan så åt vi kvällsmat när pappa väl kom hem. Då så kom tankarna på direkten, eller snarare framtidstankarna, på hur stor jag skulle bli utav maten och hur allting skulle lägga sig på min kropp. Jag mådde inget vidare varken under måltiden eller efteråt. Usch, jag borde inte äta!

Nu så ska snart jag och mamma gå en promenad med Svea som nyss har vaknat till liv igen. Det ska bli skönt att få röra på sig och känna att man kanske kan få bli lite mer tillfreds med sin kropp och känna att lite utav den man har ätit kanske går åt till att gå. Men så är ju tyvärr inte alla mål avslutade för min del ännu. Utan en näringsdryck och youghurt väntar på att få slinka ner i min mage också. Gud vad jag äter, inte konstigt att jag får sådana tankar som jag får och att jag ser ut som jag gör.
Sedan så hoppas jag på att det blir sängdags tidigt så att jag kan somna bort alla tankarna och all ångest.
Jag önskar att jag kunde vakna upp frisk imorgon, men så lätt fungerar det ju inte, tyvärr.

Ha det så bra.
/ Elin.