Onsdag 8/4
Det är något som jag går och tänker på dag in och dag ut, varför ska det vara så svårt att ta ett steg åt sidan och gå vidare? Nu menar jag inte att jag inte ska tänka på mormor, men jag vill kunna drömma härliga drömmar om henne och komma ihåg alla härliga minnen som vi har tillsammans istället för att ständigt bara bli ledsen helt plötsligt och bara tänka på det negativa, att jag aldrig mer kommer att få träffa henne. Det är väl något som jag får jobba med.
På morgonkvisten så sken solen idag och jag tänkte att idag så skulle det faktiskt kunna bli en riktigt härlig vårdag ute, men ack så fel jag hade. Det blev ganska snabbt mulet och började att blåsa.
När mamma och jag satt och vilade efter frukosten så blev jag ledsen helt utan anledning, det känns som att jag bara gråter och gråter och går och gruvar mig över saker hela tiden, kanske en depression eller något? Inte vet jag.
Klockan 13.00 så åkte jag till Linda på M.V och hade samtal med henne där. Vi prata lite allmänt bland annat om hur det hade varit på MFT och lite sådant. Hon är en bra behandlare tycker jag, bättre än den förra som jag hade för ca. 1½ år sedan.
När jag sedan kom hem därifrån så hade mamma tagit fram utemöblerna där ute i regnet och mycket fint blev det, bara det att nu längtar man ju till att solen ska visa sig igen så att man kan sitta ute i möblerna och njuta, kanske med en bra bok. Det är härligt!
Trots att det regnade så gick mamma och jag en sväng i kvarteret, det var skönt eftersom att jag kände att ångesten sakta men säkert började att komma..
Tillslut så kom den.. Jag känner mig så ensam just nu, det känns som att jag inte har någon kompis kvar som jag kan ty mig till. Jag vill ha tillbaka de gamla kompisrelationerna som jag hade förr, då var jag alltid med någon och vi hade det hur kul som helst. Nu känns det som att jag lever i min egna lilla bubbla och är som en eremit. Är det så, har jag inga kompisar kvar? Jag saknar er massor ska ni veta!
Och inte nog med det så är jag så himla rädd för "M" (mitt nanm på anorexin)nu, jag är rädd att när jag utmanar henne så hårt som jag gör nu så säger hon massa saker inom mig som hon kommer att göra både mot mig och min familj. Kommer det någonsin att bli bättre? Det känns inte som så..
Efter allt detta så kände jag att jag hade nya krafter igen att jag inte längre behövde bära på en ond klump inom mig längre utan kunde andas ut igen och känna mig mer tom, som att nu hade jag bubblat över och sedan fick det vara bra. Så mamma och jag åkte ner till stan och påskhandlade lite. Det var ganska mycket folk men det kanske inte är så konstigt nu när det är många som ska fira påsk och handlar till det.
När vi kom hem därifrån så var det middag som väntade, det blev en smidig middag.
Nu så här på kvällen så händer det väl inte så mycket mer, jag och mamma ska gå en liten sväng och så blir det lite Mullespelande och kanske att man kollar lite på hockyen. Det är ju lite spännande nu.
Ha det så bra!
/ Elin.
Elin, som du vet så känner jag igen mig väldigt mycket i det du skriver och förstår dig så väl. Vill säga en sak, och det är att du förtjänar verkligen att bli bra! Du förtjänar inte den här skiten, det gör ingen, men tänk på hur bra det var innan..
Vill också säga att jag finns. Jag är så rädd att vi har förlorat det vi hade, att vi aldrig får tillbaka det mer. Men någonstans inom mig så vet jag, jag vet att den verkligen Elin finns och att vi kan få den relationen igen, för det vill jag! Jag saknar dig så det gör ont ska du veta!
Älskar dig och ge ALDRIG upp! <3
Åh, vad du är gullig! Dina kommentarer gör mig alltid så glad:)
Pappa kollade också på hockeyn först men jag tror att han tyckter det är skönt att jag har kommit hem och "styr" lite, så han slog snällt över till trean.
Jag hoppas även att er påsk blir bra. Mamma och pappa hälsar också!
Vi grejar det här Elin!
Kram<3
Elin, jag finns! saknar sommaren med dig <3
Jag tvivlar på att du är ensam Elin. Jag känner verkligen igen den där känslan, att känna sig som ett hopplöst fall, helt själv och bortkopplad från omvärlden. Men tänk på din familj och dina vänner som ändå stöttar och har stöttat dig genom alla svårigheter. De finns där för att de ÄLSKAR dig och bryr sig om dig.
Den enda som kan vända på känslorna är DU. Du måste bortse från vad anorexin tycker och tänker, även om den är din "trygghet". Jag brukar tänka att att det bara är en falsk trygghet som gör att mitt riktiga jag blir allt svagare och svagare för varje steg som anorexin vinner.
Jag har i alla fall kommit fram till att jag har sett världen, mina vänner och min familj med helt fel ögon. Jag har inbillat mig hur illa dem tycker om mig ifall jag inte svälter. Att de tycker att jag är mindre värld för att jag äter precis som vilken människa som helst. Jag har kommit fram till att det är så FEL. De ser inte alls så på mig, det tycker om mig för den jag är. Och de älskar mig absolut inte mer för att jag går runt som ett skelett. Sjukdomen gör att man blir helt insnöad i sin egen värld, man tror att allt kretsar kring vikt och utseende, att det är det som dömer hur värdefull man är som person, men så är det inte.
Du måste förstå att livet har så mycket mer att ge och att dina riktiga vänner väntar på dig, men det är DU som måste våga ta steget ut och möta dem, möta världen.
Ge anorexin en käftsmäll och visa vem som bestämmer, vem som verkligen vill bli frisk!
Då kommer dina riktiga vänner att finnas där, tro mig. Och står de inte kvar, så får du helt enkelt se det som att de ändå inte var några äkta vänner och inget att ha.
Kämpa på Elin! Du klarar det här, vi klarar det tillsammans! <33
Ta hand om dig!
Hoppas det går bra för dig Elin! Vi var ju precis på väg att börja lära känna varandra igen! Saknar dig <33 Hade så kul! Kommer du ihåg när jag mosade din feta ost och halva gaffeln fög iväg!? HAHA
Jag är en av dina vänner som står och väntar på dig när du blir frisk kram din Tilda
Du ska inte känna dig ensam Elin. Jag finns alltid här för dig<3
Jag vill att du ska veta att jag alltid bryr mig om dig och jag vill verkligen att du ska må bra och bli frisk.
Ha det bra i påsk, älskar dig<3
jag finns här! du ska inte behöva känna dig ensam<3 saknar dig jätte mycket, men vi ses ju på lördag om du och din familj ville komma då? :D
älskar dig<3
