eellann

Denna morgon blev det tidigt uppstigning för mig och Svea, nämligen redan vid 06.20. Då tog jag upp henne i min famn och så gick vi upp till ytterdörren för att vinka hejdå till pappa som skulle cykla till jobbet.
Sedan så gick vi in och lade oss igen i min säng och bara låg och mös, hon var ganska trött fortfarande.
Vid lite innan 07.00 så kom mamma in med min näringsdryck till mig, morgonens smak fick bli hallon.
När jag hade druckit upp den så var det dags för att rasta Svea ute i "hagen" och sedan så serverades hon med lite mat. Det tyckte hon var smarrigt!
När klockan var 08.00 så var det dags att till BUP för vägning. Denna gången blev jag riktigt besviken. Jag började gråta när jag kom ner till mamma i bilen och så sade jag: Att vart tar allt vägen som jag har stoppat i mig? Jag har ju kämpat massor och haft det jättetufft förra veckan". Så alltså så gick det inget vidare på vägningen idag. Det var inga mängder som hektona hade gått ner, så det är ingen fara på det viset. Men jag blir bara så ledsen när det inte går som man har tänkt sig nu när man verkligen har kämpat emot så pass mycket mot "M".
Visst, jag kan villigt erkänna att jag har haft det skit tufft med "M" hela förra veckan och ju mer hon gnager på mig med sina tankar och tillsägelser desto svårare blir det att stå emot, så tillslut går det inte utan helt plötsligt så kommer jag på mig själv med att göra precis som "M" säger till mig att göra.

Så när jag kom hem därifrån så blev det frukost. Det var dock inte så muntert i från min sida eftersom att jag var så besviken. Men mamma försökte att puscha på mig till att jag inte skulle ge upp och att jag skulle samla nya krafter tills nästa måndag då jag ska väga mig igen.
När jag hade ätit klart frukosten så var det dags för vila. Vilorna går så mycket bättre nu när jag har lilla Svea att mysa med och hon är ju så kelsjuk så hon somnade faktiskt i mitt knä under vilan.

                             

Men under vilan så kom det några tårar igen angående besvikelsen över vägningen och det kändes på något sätt som att det jag höll på med, alltså att äta något extra t.ex. på kvällen inte gav något resultat utan att jag lika gärna kunde skita i att kämpa med det som "M" säger är "förbjudet".

När vilan var slut så lekte jag lite med Svea medans mamma städade av det lite här hemma. Det är så kul att äntligen ha en alldeles egen hund att leka med.
Men inte långt tid efter det, ca. 1 halvtimme så var det dags för att  sätta sig ner igen för att ta näringsdryck. Då så kollade mamma och jag på Gossip Girl som vi hade spelat in på boxern från igår. Det var hur bra som helst, men jag tycker att det är så himla synd om Chuck. Jag tycker att han passar tillsammans med Blair, är det någon mer än jag som också tycker det? Aja, under denna vila så blev det också några tårar som kom framklämande men av tröst i från mamma så mådde jag lite bättre, till en viss del iallafall.
Det är så svårt att förklara för ens föräldrar hur man egentligen mår. Man kan säga att det är jobbigt och de säger att de förstår och försöker trösta en, men egentligen så förstår det nog inte riktigt allt. Det här med alla känslor som man går med hela dagarna och med "M" inom mig som säger åt mig att göra vissa saker + hotfulla saker.
Idag började jag tvivla lite på mig själv, att klarar jag verkligen det här? Men då så kom min riktiga "fightingvilja" in och sa: "Att det är klart att du klarar det här. Klararde du av att springa och kämpa när du spelade fotboll så ska du kämpa lika tappert nu som du gjorde då till att vända detta och bli frisk". Och det gjorde mig starkare inombords.. jag kände att det vad det som jag ville höra mig själv äntligen säga!

Innan det var dags för lunch så kollade jag till det lite på datorn, sedan så fick jag ensamtid medans mamma skulle gå ut med Svea och vänja henne lite med att gå i koppel. Det gick väl inte så vidare värst bra berättade hon när hon kom hem igen, men det är sådant som vi får träna henne på.
Under tiden som de var borta så passade jag på att bara ta det lugnt. Försökte att kontrollera mina negativa tankar till något positivt och se framåt, att så här kommer det inte alltid att vara.
När mamma kom hem så hade det FRISKA Elin gått och funderat mycket och det ville jag gärna säga till henne.
"Att tänk.. när man är frisk så behöver man inte tänka på vad man ska äta, utan man äter det man tycker är gott. Man behöver inte känna någon press på att behöva motionera för att man ska äta något "fetare" eller något som innehåller mer kalorier en kväll. Utan man kan leva sunt då och träna när man känner för det och kunna unna sig lite godsaker då och då, men inte alltid. Det är något som jag ska sträva efter att få göra, så nu ska jag verkligen kämpa tills nästa måndag och visa att jag klarar av att gå upp i vikt".
Det tyckte mamma lät jättepositivt!

Sedan så var det dags för lunch. Dagens lunch blev potatismos och kryddpepparbiffar. Jag tyckte givetvis att det var för mycket mat på tallriken, men trots det så fick jag i mig allt. När jag hade tagit sista tugga så kände jag genast hur mina kunde svällde upp och blev tjockare. Fy! 
Trots tjockkänslorna som jag hade och alla andra känslor som jag bar på inom mig så åkte jag och mamma till BUP för att ha ett samtal där. Även lilla Svea fick följa med dit eftersom att vi inte ville lämna henne ensam nu när hon är så liten. Mötet började väl bra och jag höll ångesten inom mig, jag försökte verkligen att intala mig själv till att jag inte skulle få ett "pys" när vi var där, men ack så sprack den idén. Tårarna började rinna och jag kände att det blev som svart för ögonen, men på något vis så kom jag iallafall ner till bilen så att mamma, jag och Svea fick åka hem.
När vi väl var hemma så "pyste" jag ut ordentligt men det hanterade mamma mycket bra.

När jag kände att jag mådde bättre så fick jag lite ensamtid igen. Då busade jag med Svea vilket var mycket kul. Sen när mamma kom hem igen så var det dags för eftermiddagsmellis. Där blev det lite besvärligt. Jag blev ännu ledsnare än innan och jag fick svårt och andas.
Just i det ögonblicket så kände jag att jag inte ville leva mer, jag orkar liksom inte med allt längre.
Det var egentligen inget stort som skedde vid melliset med eftersom att det har varit så känslomässigt denna dag så har det varit jobbigt i stort sätt hela dagen, ifrån det att jag klev av vågen i morse.
Men jag, mamma och pappa diskuterade lite och så mådde jag lite bättre igen, men var väldigt trött efteråt.

Efter melliset så myste jag lite med Svea i sängen. Sedan så gick jag ut en sväng med henne i "hagen" och busade lite med henne, det tyckte hon var roligt.
Framåt kvällen så hjälptes pappa och jag åt i köket med kvällsmaten. Det var kul. Även Svea ville vara med på ett hörn och var där titt som tätt, haha.

Nu efter kvällsmaten så sitter jag då här och skriver detta inlägg. Jag är sjukt trött och det känns som att jag ska falla ihop när som helst. Denna dag har verkligen varit jättetuff. Kanske inte just med "M", men känslomässigt så har jag varit väldigt nere. Att inte "M" har varit så jävlig mot mig kan ju bero på att jag hade gått ner lite och det är nog hon kanske bara stolt över, men jag vet inte men enligt mig så känns det inte som att "M" bryr sig om hur mycket jag egentligen väger utan hon bryr sig mer om hur jag ser ut. Hon vill absolut inte att jag ska vara tjock och fet. Där håller jag med henne till 110%, för det vill verkligen inte JAG-ELIN heller vara och det är det som hon hotar mig med. Att om inte jag lyssnar på hennes tillsägelser så kommer hon med sina ord och säger att:
Du kommer bli fet.
Du kommer att bli äcklig.
Du kommer att bli tjock.
Dina höfter kommer bli enorma.
Du äter alldeles för mycket kalorier mot vad din kropp behöver. 
M.M.
Men snart så ska jag och mamma gå en sväng tillsammans med Svea, så vi får hoppas på att lite frisk luft kan göra mig lite mer alert.

Hoppas att eran dag har varit bättre än min. Jag hoppas på en mer gladare Elin imorgon som har nya krafttag till att utmana "M".

Ha det så bra!
/ Elin.